I'm your man

Så var det äntligen dags. Jag är officiellt en man. Alla tar det förgivet, ingen ser mig som pojk längre. Såhär en knapp vecka innan 25 års-dagen tar jag det stora steget.
Mitt på eftermiddagen när jag stod och stekte linsbiffar (väldigt goda, recept finns!) och mina högtalare jobbade så hårt de bara kunde, ringde det på dörren. Fittgranne, tänkte jag (obs, fortfarande pojk). Det skulle bli fjärde gången som grannen ringer på och ber mig sänka "stere-jånn", som hon kallar den.
Men denna gång var det inte sura grannen som ringde på. Det var hon som precis har flyttat in och knullar så högljutt att jag får ångest. I alla fall så frågade hon efter nåt verktyg. Tyckte hon sa incest-nyckel men tydligen hette det insatsnyckel. Jag hade ingen aning vad hon pratade om men tog ändå fram min verktygslåda (om man nu kan kalla en papplåda från IKEA det) samtidigt som jag förklarade för henne att jag inte är killen med den stora verktygslådan. Inte hon heller, replikerade hon. Nä det vet jag väl, du är kvinnan med den stora fittan, tänkte jag. Eftersom jag inte hade en aning om vad jag letade efter så fick hon själv ta sig en titt, och dra på trissor. Hon hittade en.
Så vad är slutsatsen? Jo, istället för att ringa på och fråga någon av de andra 20 männen i huset så väljer hon mig, vilket är ett väldigt underligt val, men tydligen uppfattas jag numera som otroligt manlig.
Samtidigt som jag inleder mitt sista år med ungdomsrabatt på SJ så tackar jag Skånetrafiken för alla de år som jag har åkt på barnbiljett. Återstår att försöka erhålla ett nytt smeknamn, ty Fido är inget namn på en karl.

Nästa onsdag blir det gäst-dj's i form av So Tough, So Cute!-Daniel och Marcus Nilsson på L'oiseau et le chien. Kom gärna förbi!

markus e smith

Så känns det äntligen som att våren äntligen har anlänt, eller åtminstone lite grann. Igår var premiär för mig på balkongen i eftermiddagssolen med en dator spelandes fina indieklassiker som passar med en staropramen och solbrillor. Som om inte det räckte tänker vissa (Fido) åka utomlands med jobbet för att uppleva mer sol eller jobb. Det ska bli intressant att höra hur mycket faktiskt arbete som de lyckas utföra.

Nå väl. Det innebär att jag sitter själv kvar på soffan på Golden. Och det går ju inte för sig. Därför kommer min smala kompis Markus till undsättning. Nä, han var inte den första jag ringde, men likväl den enda som inte inte kunde. Fast lika glad är jag för det, för då vet jag med säkerhet att jag kan lova en underbar kväll i Edwyns anda.

Här är en liten video för att hylla Markus som är snäll och kommer till undsättningen igen:

Fint.

Tack Doktorn och kosmoset! För att ni kommer tillbaka med en sådan underbar låt. En gång i tiden älskade jag chicago bluesen, jag trodde det var det bästa doktor kosmos någonsin kunde göra. Sedan gjorde dom familjefrågan och jag blev överbevisad, nu gör dom det igen. Det är fint. Julklappsrim och högstadiepoet, lysande.

Och sedan visade det sig att även Håkan har gjort en ny skiva. Jag blev lite rädd. Från början hatade jag Håkan, det var han, Kent och Broder Daniel som jag direkt avskydde. Jag ratade det som tråkig svenneindie. Nu har jag vuxit upp, nu hatar jag bara Kent och Broder Daniel. Håkan är fin. Jag gillar också en annan svenne, Magnus Carlsson, han från Weeping Willows då. Men, det är en annan historia.

Jag gick på stan idag, när jag är glad gillar jag att shoppa. Jag ville ha ett par nya dojor och en ny skjorta. När jag kom in i min favoritaffär popolino valde jag ut två skjortor som jag provade, men det blev en kofta. En väldigt fin kofta. Så, nu är den här dagen fulländad, nu ska jag sitta och vänta på att få sitta och mysa med fido på Golden, en hel kväll med fin pop.

Fan vad den här onsdagen är fin.

Blame the Scots

Nä just det – jag är inte döende längre, och för att bevisa detta tänkte jag, förutom att dyka upp i morgon, även vara på gott humör! När man har tillbringat en halv vecka hukandes på tolettgolvet och för att sedan tillfriskna finns det inget som man uppskattar mer än att sitta och fickrunka i en skinnsoffa till bra musik med en god vän och en stor stark.
Detta är ju inte direkt tänkt att vara en blogg om min mage, men vill bara passa på att ge ett exempel på att det såklart även finns nackdelar med att må som en nyfödd, glad bäverglytt. Var på väg till tandläkarhögsskolan där jag skulle låta en tafatt och oerfaren student dra ut en visdomstand. Klart obegripligt, men dit skulle jag och försenad var jag. Vid Davidhallsbron möttes vi igen. Snabb ögonkontakt, två snabba skutt åt sidan, fumla med mobilen. Jag kan det nu. Jag har lyckats undgå Amnestypärmarna vid varje lunchpromenad i flera år nu. Men idag var det ju annorlunda. Det var ju för fan vår i luften, iPoden shufflade fram en gammal Trash Can Sinatras-hit och jag kunde inte hjälpa att bli på gott humör. "Ta mig nu då. Nu har du din första och enda chans din jävel" tänkte jag – även ifall detta utan tvekan var ett slag under bältet med tanke på mitt tillstånd.
- Skulle du vilja stödja Amnesty?
- JAPP!
Medan jag skrev under papperna funderade jag redan ut bortförklaringar till att slippa skänka pengar var månad när de om några dagar skulle ringa upp för att be om mitt kontonummer. Det bästa mitt skarpa intellekt kom fram till var: "Jag skojade bara." vilket jag senare kom på var en alldeles berättigad ursäkt.
April, april.

c'mon marianne

Imorgon var det dags igen. Klockan 21.00 på golden, jag och Fido på en soffa med en dator och ett mixerbord och min senaste favoritlåt C’mon Marianne med Frankie Valli. Så tar er ut ur era dunkla lägenheter till ljusa golden och ta en stor ljus i denna ljusa årstid. Förresten, Fido är inte kräksjuk längre.

just walk away..

Så var den tredje gången spelad. Fido låg hemma med maginfluensa så Markus fick rycka in med sin extraordinära smalhet. Kvällen var trevlig och jag övervägde nästan att spela the killers vid ett tillfälle, men Markus stoppade mig. På torsdagen var Fido fortfarande sjuk så jag fick ta mig an att utmana Laban och hans techno själv på Nöjesguidens smygläsning, som jag förövrigt råkade höra någon kalla det ”smygis”. Och efteråt eller innan man går på en smygis kan man ta en latte på simris och tjacka vurre på sibbys.. Även den kvällen gick som den skulle, förutom att Jonathan efter tre glas vin och extrem ”jobba dagen efter klockan fem på morgonen ångest”, började spela grime. Inte trodde jag någonsin att det skulle hända, men jo, både Wiley och Ruff Squad blev utsatta för mitt taktlösa mixande. Sen vek jag ihop datorn tackade för mig och gick hemåt med raska steg prick klockan tjugoett noll noll.

När jag smsade med Kristina häromdagen skrev hon att hon hade haft en blogg på vilken hon bara publicerade små anekdoter om musik och idag kom jag på en alldeles egen anekdot.

Ett fint minne är när jag var cirka tolv år och min pappa förklarar för mig att man inte kan springa ifrån sina problem, något som jag tyckte verkade vara den ultimata lösningen på allt. Efter det lyssnade jag på Cast, ett av britpopens mindre hyllade band tillsammans med gelikar som Stereophonics och Kula Shaker, och låten som blev ett mantra till detta var Walk Away. En låt som uppmanar till att fly från sina problem. Jag tyckte det var så tydligt att jag egentligen hade rätt, men sa aldrig något till pappa, jag höll det till mig själv och min walkman.

Mördarna

Så var den andra kvällen till ända. Vi satt, vi drack, vi njöt och vi fick till och med ett litet gästspel av Camilla som krävde att få spela shoegaze. Men, där gick det bet.

Efteråt gick vi som vanligt, om vi nu kan kalla vanligt efter två gånger, till debaser. Väl på debaser efter en hallonmojito och två öl peppade jag på vår klubb inne på toan och blev som brukligt är av indiekids förhörd och utfrågad angående hur indie l’oiseau et le chien verkligen är. Frågan som dessa experter ansåg skulle besvara detta var – Om någon hade kommit fram och önskat The Killers, vad hade du gjort då?

Popelitism. Jag har alltid hatat det. Vi som vet mest om de mest creddiga banden och de som snart kommer att bli det. Jag har aldrig riktigt förstått det. Indiepopens ursprung i Storbritannien handlade aldrig om att exkludera människor, den handlade om de som var exkluderade.

Visserligen är kunskapselitism verkligen inget som bara förekommer inom indiepopen, men den har verkligen ett djupt rotat fäste i den. Konstigt nog är det främst i Sverige som detta är vanligast. Om man bara tar flyget över till den där kalla och fuktiga ön lite lätt västerut och tar sig till Västeuropas öststat Skottland så är inställningen en helt annan. Där blir man glad om någon är lika intresserad av musik som en själv, eller framförallt om någon vill bli. The Killers hade aldrig varit ett krav på ett bevis av indiekunskap, snarare en indikation på hur breda ens referensramar är.