just walk away..

Så var den tredje gången spelad. Fido låg hemma med maginfluensa så Markus fick rycka in med sin extraordinära smalhet. Kvällen var trevlig och jag övervägde nästan att spela the killers vid ett tillfälle, men Markus stoppade mig. På torsdagen var Fido fortfarande sjuk så jag fick ta mig an att utmana Laban och hans techno själv på Nöjesguidens smygläsning, som jag förövrigt råkade höra någon kalla det ”smygis”. Och efteråt eller innan man går på en smygis kan man ta en latte på simris och tjacka vurre på sibbys.. Även den kvällen gick som den skulle, förutom att Jonathan efter tre glas vin och extrem ”jobba dagen efter klockan fem på morgonen ångest”, började spela grime. Inte trodde jag någonsin att det skulle hända, men jo, både Wiley och Ruff Squad blev utsatta för mitt taktlösa mixande. Sen vek jag ihop datorn tackade för mig och gick hemåt med raska steg prick klockan tjugoett noll noll.

När jag smsade med Kristina häromdagen skrev hon att hon hade haft en blogg på vilken hon bara publicerade små anekdoter om musik och idag kom jag på en alldeles egen anekdot.

Ett fint minne är när jag var cirka tolv år och min pappa förklarar för mig att man inte kan springa ifrån sina problem, något som jag tyckte verkade vara den ultimata lösningen på allt. Efter det lyssnade jag på Cast, ett av britpopens mindre hyllade band tillsammans med gelikar som Stereophonics och Kula Shaker, och låten som blev ett mantra till detta var Walk Away. En låt som uppmanar till att fly från sina problem. Jag tyckte det var så tydligt att jag egentligen hade rätt, men sa aldrig något till pappa, jag höll det till mig själv och min walkman.

Mördarna

Så var den andra kvällen till ända. Vi satt, vi drack, vi njöt och vi fick till och med ett litet gästspel av Camilla som krävde att få spela shoegaze. Men, där gick det bet.

Efteråt gick vi som vanligt, om vi nu kan kalla vanligt efter två gånger, till debaser. Väl på debaser efter en hallonmojito och två öl peppade jag på vår klubb inne på toan och blev som brukligt är av indiekids förhörd och utfrågad angående hur indie l’oiseau et le chien verkligen är. Frågan som dessa experter ansåg skulle besvara detta var – Om någon hade kommit fram och önskat The Killers, vad hade du gjort då?

Popelitism. Jag har alltid hatat det. Vi som vet mest om de mest creddiga banden och de som snart kommer att bli det. Jag har aldrig riktigt förstått det. Indiepopens ursprung i Storbritannien handlade aldrig om att exkludera människor, den handlade om de som var exkluderade.

Visserligen är kunskapselitism verkligen inget som bara förekommer inom indiepopen, men den har verkligen ett djupt rotat fäste i den. Konstigt nog är det främst i Sverige som detta är vanligast. Om man bara tar flyget över till den där kalla och fuktiga ön lite lätt västerut och tar sig till Västeuropas öststat Skottland så är inställningen en helt annan. Där blir man glad om någon är lika intresserad av musik som en själv, eller framförallt om någon vill bli. The Killers hade aldrig varit ett krav på ett bevis av indiekunskap, snarare en indikation på hur breda ens referensramar är.

Three Cheers For Our Side!

På onsdag den 19 mars blir det åter en tur till golden för att sitta på deras sköna pallar och njuta av god musik. Eller ja, det är ju vi som spelar musiken, men vi kommer ändå att njuta av den. Med en beer, en prilla och gott sällskap.

Till imorgon ber jag att få peppa lite för ett fint japanskt band, som ni säkert redan har lyssnat på, men jag gör det ändå.

Flipper’s Guitar! Det finaste ljud som lämnat Japans gränser i början på nittiotalet. Keigo Oyamada och Kenji Ozawa grundade detta band 1989 i Tokyo Japan. Deras första album lät de döpa Three Cheers For Our Side, det följande Camera Talk och det sista Doctor Head’s World Tower. Det sista gavs ut 1993, samma år som de valde att gå skilda vägar. Genom all deras musik är referenserna till brittisk jangle, britpop och sextiotal genomgående. Inte minst i låtar med titlar som Goodbye Our Pastel Badges. Ljudet är varmt, sött och glatt. Man märker lätt att deras största inspiration var Beach Boys, Aztec Camera och Orange Juice. Kenji Ozawa var förresten den som har haft den mest framgångsrika solokarriären av dem, hans artistnamn är Cornelius.

Ett nyöppnat Golden och en annalkande vår

Nu på onsdag den 12:e mars är det premiär för L'oiseau et le chien på Pub Golden där jag och Jonathan kommer stå för musikvalet för kvällen. Ni hittar oss där varje onsdag för en tid framöver, men för omväxlings skull (läs: pga. lättja) kommer vi att bjuda in trevliga gäst-dj's med jämna mellanrum.
Vi vågar utlova fin musik, ett glatt klientel, bubblande dricka, en kvittrande fågel och en lydig hund varje vecka. Kom gärna förbi; ni hittar oss på Simrishamnsgatan 20a från klockan 21.