torsdag 20 mars 2008

Mördarna

Så var den andra kvällen till ända. Vi satt, vi drack, vi njöt och vi fick till och med ett litet gästspel av Camilla som krävde att få spela shoegaze. Men, där gick det bet.

Efteråt gick vi som vanligt, om vi nu kan kalla vanligt efter två gånger, till debaser. Väl på debaser efter en hallonmojito och två öl peppade jag på vår klubb inne på toan och blev som brukligt är av indiekids förhörd och utfrågad angående hur indie l’oiseau et le chien verkligen är. Frågan som dessa experter ansåg skulle besvara detta var – Om någon hade kommit fram och önskat The Killers, vad hade du gjort då?

Popelitism. Jag har alltid hatat det. Vi som vet mest om de mest creddiga banden och de som snart kommer att bli det. Jag har aldrig riktigt förstått det. Indiepopens ursprung i Storbritannien handlade aldrig om att exkludera människor, den handlade om de som var exkluderade.

Visserligen är kunskapselitism verkligen inget som bara förekommer inom indiepopen, men den har verkligen ett djupt rotat fäste i den. Konstigt nog är det främst i Sverige som detta är vanligast. Om man bara tar flyget över till den där kalla och fuktiga ön lite lätt västerut och tar sig till Västeuropas öststat Skottland så är inställningen en helt annan. Där blir man glad om någon är lika intresserad av musik som en själv, eller framförallt om någon vill bli. The Killers hade aldrig varit ett krav på ett bevis av indiekunskap, snarare en indikation på hur breda ens referensramar är.

1 kommentar:

Frida sa...

Tack för en skoj kväll med fin musik!

Bra skrivet, det finns så jävla många prettoindies ute på gatorna...de är många, de är jobbiga, de har dålig hållning...

Klart man kan spela Killers på en indieklubb!