fredag 28 mars 2008

just walk away..

Så var den tredje gången spelad. Fido låg hemma med maginfluensa så Markus fick rycka in med sin extraordinära smalhet. Kvällen var trevlig och jag övervägde nästan att spela the killers vid ett tillfälle, men Markus stoppade mig. På torsdagen var Fido fortfarande sjuk så jag fick ta mig an att utmana Laban och hans techno själv på Nöjesguidens smygläsning, som jag förövrigt råkade höra någon kalla det ”smygis”. Och efteråt eller innan man går på en smygis kan man ta en latte på simris och tjacka vurre på sibbys.. Även den kvällen gick som den skulle, förutom att Jonathan efter tre glas vin och extrem ”jobba dagen efter klockan fem på morgonen ångest”, började spela grime. Inte trodde jag någonsin att det skulle hända, men jo, både Wiley och Ruff Squad blev utsatta för mitt taktlösa mixande. Sen vek jag ihop datorn tackade för mig och gick hemåt med raska steg prick klockan tjugoett noll noll.

När jag smsade med Kristina häromdagen skrev hon att hon hade haft en blogg på vilken hon bara publicerade små anekdoter om musik och idag kom jag på en alldeles egen anekdot.

Ett fint minne är när jag var cirka tolv år och min pappa förklarar för mig att man inte kan springa ifrån sina problem, något som jag tyckte verkade vara den ultimata lösningen på allt. Efter det lyssnade jag på Cast, ett av britpopens mindre hyllade band tillsammans med gelikar som Stereophonics och Kula Shaker, och låten som blev ett mantra till detta var Walk Away. En låt som uppmanar till att fly från sina problem. Jag tyckte det var så tydligt att jag egentligen hade rätt, men sa aldrig något till pappa, jag höll det till mig själv och min walkman.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ah, walkman... Min första var röd med guldfärgad text. Matchat med röda solbrillor med gult tidningstryck. Ljuva 80-tal! *minns smaken av Jenka*