Blame the Scots

Nä just det – jag är inte döende längre, och för att bevisa detta tänkte jag, förutom att dyka upp i morgon, även vara på gott humör! När man har tillbringat en halv vecka hukandes på tolettgolvet och för att sedan tillfriskna finns det inget som man uppskattar mer än att sitta och fickrunka i en skinnsoffa till bra musik med en god vän och en stor stark.
Detta är ju inte direkt tänkt att vara en blogg om min mage, men vill bara passa på att ge ett exempel på att det såklart även finns nackdelar med att må som en nyfödd, glad bäverglytt. Var på väg till tandläkarhögsskolan där jag skulle låta en tafatt och oerfaren student dra ut en visdomstand. Klart obegripligt, men dit skulle jag och försenad var jag. Vid Davidhallsbron möttes vi igen. Snabb ögonkontakt, två snabba skutt åt sidan, fumla med mobilen. Jag kan det nu. Jag har lyckats undgå Amnestypärmarna vid varje lunchpromenad i flera år nu. Men idag var det ju annorlunda. Det var ju för fan vår i luften, iPoden shufflade fram en gammal Trash Can Sinatras-hit och jag kunde inte hjälpa att bli på gott humör. "Ta mig nu då. Nu har du din första och enda chans din jävel" tänkte jag – även ifall detta utan tvekan var ett slag under bältet med tanke på mitt tillstånd.
- Skulle du vilja stödja Amnesty?
- JAPP!
Medan jag skrev under papperna funderade jag redan ut bortförklaringar till att slippa skänka pengar var månad när de om några dagar skulle ringa upp för att be om mitt kontonummer. Det bästa mitt skarpa intellekt kom fram till var: "Jag skojade bara." vilket jag senare kom på var en alldeles berättigad ursäkt.
April, april.